Ovana toner

När jag fotar musik eller artister i vanliga fall handlar det oftast om ganska högljudda och ganska hårda tongångar. För ett tag sedan blev det helt annorlunda för en dag. Jag skulle fota promotionbilder åt nyckelharpisten Josefina Paulson, en fantastiskt duktig musiker om än med ett något annorlunda instrument för en ung musikant idag. Hon ska åka till Australien senare i år för att bo och spela musik, det innebär att hon ville ha lite bilder för att promota sig själv på andra sidan jorden. Vi diskuterade lite vad hon ville få fram för känsla med bilderna. Något exotiskt för australiensarna vore ju om vi fick med lite vinter kom vi fram till. Sagt och gjort.

Trots en veckas aggressivt töande fanns det snö kvar på platsen jag sett ut för de första bilderna. Just här syns den mest lite i bakgrunden, men vi fick ändå lite känsla av vinter med i bilderna. Några tonåringar som gick förbi bakom oss på gångvägen blev lite förvånade över att få höra tonerna av en nyckelharpa ute bland lövslyn.


Nästa plats vi fotade på var en gammal kyrkoruin utanför Brottby som inte ligger så långt hemifrån. Eftersom vi redan hade de bilder vi bestämt att fixa hade jag lite mer fria händer här. Något som brukar vara ganska roligt när man har med musiker och andra kreativa personligheter att göra. Vilket är en av anledningarna till att jag verkligen gillar att arbeta med den typen av människor.

Om ni är nyfikna på hur Josefina låter kan ni lyssna här.

Man kan inte kontrollera allt

Förra helgen var jag och en kompis i Storulvån för att gå toppturer och plåta lite till ett reportage om branta åk. Vi var peppade och hade planerat allt bra. Eftersom jag har jobbat en hel säsong på turiststationen har jag bra koll på området och hade planerat vilka turer vi skulle göra, var jag skulle ta vilka bilder för att bäst visa åkningen och naturen. So far, so good.

Något jag knappt hade reflekterat över var att vädret kanske inte skulle bestå av klarblå himmel, vindstilla och bra snöförhållanden. Vädergudarna var verkligen inte på vår sida den här helgen. Fredag morgon när vi kommer fram är sikten riktigt dålig, vi inser ganska snabbt att några mer exponerade åk kan det inte bli tal om under de förhållanden som råder, men vi slår upp tältet och knatar uppåt. Jag tänker att så länge vi har sikt neråt kan vi knata på och kanske få några bilder i fjällbjörkskogen på väg ner och några stighudsbilder på väg upp.

När vi så når halvvägs upp så drar molnen igen helt och vi tappar sikten även neråt (hittills har vi gått utefter en riktning som jag frammanar i mitt minne, vi har inte sett toppen alls). Vi väljer därför att åka ner och hoppas på att vädret lättar. Möra efter en natt på tåg och en blåsig, kall tur på fjället sitter vi i köket. Eftermiddagen och kvällen spenderas med att äta, snacka skit och sova. Lördagen gav något bättre väder, men sikten var fortfarande för dålig för att v skulle kunna göra några brantare åk. Jag inser att grundidén är körd, för att göra det bästa av situationen kör vi korta turer upp och ner i fjällbjörkskogen där träder ger lite djup och kontrast åt bilderna. Åkningen är ganska flack så det är svårt att få till något som er spektakulärt ut.

Söndagen ger oss dock strålande sol och nästan vindstilla, vi inser att vi hinner med en kort tur innan vi ska riva tältet och ta bussen mot tåget. Den här dagen lämnar jag kameran eftersom jag inte kan få några bilder som passar till vare sig grundidén eller ovädersplanen. Vi får ett fint, kort åk nerför personalbacken med bra snö och finväder.

 Vad kan man då lära sig av allt det här? För det första, planera alltid för att vädret inte är på din sida. Om du glömmer den detaljen gäller det att vara snabbtänkt och göra något med de förutsättningar du får. Tänk hela tiden: "vad kan jag göra av det här?" Försök vända allt till din fördel. Det är inte alltid det går, men ibland kan det bli bättre än originalidén.

Emelie Ohlsson i tryck

Några dagar efter att vi trillat hem från de franska alperna damp det nya numret av Kamera&Bild ner i brevlådan. Där reportaget om Emelie Ohlsson finns med. Kolla gärna in det, det är som sagt en duktig fotograf och en väldigt driftig tjej! Jag önskar att jag hade hennes affärssinne.

För er som är ovanligt intresserade av layout kan ni bara titta på den här bilden istället för att köpa tidningen.

Bring Me The Horizon

I torsdags stod jag och trängdes, bokstavligt talat, i fotodiket medan Bring Me The Horizon gav publiken vad de betalat för på scenen framför oss. Det var första gången jag tyckte att det var besvärligt många fotografer i diket. Jag tror att vi var sju eller åtta stycken. Totalt var det 17 som skulle fota spelningen, vi delades därför upp i två grupper som fick två låtar var. En låt mindre än vanligt alltså.

Fördelen med att det är många fotografer på en spelning är att det oftast finns någon att prata med medan man väntar. Och det blir ofta en del väntande. Den här gången pratade jag lite med Petter Hellman från Rockfoto.nu. När han förklarade hur hans kväll såg ut, blev jag inte avundsjuk. Hans deadline till aftonbladet var en kvart efter att bandet hade gått på. Med andra ord hade han i princip fem-tio minuter från det att han klev ur fotodiket till att bilderna skulle vara på aftonbladets redaktion. Totalt femton minuter att skapa och leverera något som sticker ut i en av Sveriges största kvällstidningar. Jag tittade i nämnda tidning dagen efter och han lyckades, tyvärr hade deras bildredaktör varit ganska hård i beskärningen så bilden var inte alls lika bra som den var obeskuren.

Men det slog mig att även om jag har en längre deadline på mina bilder så är själva ramen för möjligheten att ta bilder densamma. På ungefär femton minuter ska man fånga något fantastiskt i det kaos av studsande kroppar och skiftande ljus och färg som befinner sig på scenen. Och man ska inte bara fånga ett ögonblick, på den tiden ska du skapa en bild av hur det var att vara på en spelning som varar, i längsta fall, i två timmar.

Det är inte det lättaste som finns. Men det är väldigt roligt. 

//Bengt

Ambition och Talang

Idag intervjuade jag Emelie Ohlsson för ett reportage i Kamera & Bild.  Emelie är "bara" 23 år gammal men har redan försörjt sig som fotograf i snart två år. Hon inte bara fotograferar, hon håller även i kurser för andra. Ett ypperligt sätt att ge något tillbaka. Men även ett smart sätt att dryga ut inkomsten under lågsäsong. Hon är en i den nya vågen av unga kvinnliga fotografer som marknadsför sig via bloggar och skaffar alla sina kunder via nätet.

Emelie fotar mest barn, par och bröllopsbilder. Genrer som jag själv är väldigt obevandrad inom, men det visar som många gånger tidigare när jag pratat med fotografer från olika genrer. Det handlar oftast om samma saker, bara i olika miljö och med olika saker framför kameran. Att fånga ögonblicken, att hitta ljuset att se till att de man jobbar med känner sig avslappnade.

Efter att bara ha läst hennes blogg var det intressant att träffa henne. När man läser bloggen får man bilden av att hon mest jobbar i ett rosa moln och allt är lite puttinuttigt (i alla fall för mig som inte är van vid den typen av läsning) . När man pratar med henne förstår man att det ligger mycket affärssinne och ambition bakom allt hon gör. När hon lanserade sin första DVD-kurs i somras såldes de första hundra på en timme. Hon har 22000 unika besökare på sin blogg varje vecka.



Emelie är ett bevis på att med ambition och talang kommer man långt.


Kolla in hennes blogg/hemsida.

//Bengt

Upplevelsen i centrum

Det finns många anledningar till att man går på en spelning. Du kanske inte egentligen gillar bandet men dina kompisar ska dit. Du kanske inte riktigt vet vem artisten är, men du har blivit rekommenderad att gå dit. Du har varit ett fan sedan år tillbaka och har alla artistens skivor. Oavsett varför man går dit så är det en sak man är ute efter. En upplevelse.

Som att gå på bio fast med alla sinnen inblandade. Beroende på vad det är för spelning så klart. Att stå mitt i en moshpit när ett metalband spelar blir helt klart en annorlunda upplevelse än att sitta längst bak på en stillsam orkesterspelning. Men det är upplevelsen.

Man går dit antingen själv eller med sina kompisar. Men så fort bandet går upp på scenen och börjar spela så händer något. Helt plötsligt har alla som är i lokalen just där och just då en stark gemenskap. Man är där, man upplever något tillsammans. Något som ingen annan utanför någonsin kommer att uppleva.

Det är just den känslan jag tycker att ett bra konsertfoto ska återspegla. Den där känslan av att det just där, just då finns ett band mellan alla i publiken och till artisten som står på scenen.

Det finns givetvis bra konsertbilder där detta speciella band inte finns med, bilder som bara visar artisten i en häftig pose eller med ett skitsnyggt ljus. Men för mig blir bilden alltid lite starkare om man får ett smakprov av den där ogreppbara känslan som befinner sig i lokalen just då.

Det finns olika sätt att avbilda den känslan, det enklaste är att inkorporera publiken i bilden. Det kan vara svårt att göra på ett bra sätt. Står man mitt i publikhavet blir det lätt bara en massa bakhuvuden på bilderna. Dessutom får man sällan ta med sig systemkameror in i publiken. Här är det ofrånkomligt att vi som får stå i fotodiket får en fantastisk fördel. Vi får komma nära, vi kan ta ett steg tillbaka, ingen skymmer vår sikt osv.

Det går att få bra bilder även från publiken, på mindre ställen är det ofta lättare att få med sig en systemkamera in på spelningen. Så länge man inte är så rädd om den så kan man få bra bilder. Står man långt fram och har en vidvinkel kan man få med samspelet mellan artist och publik. Vilket ofta återspeglar känslan på spelningen. Men även från längre avstånd går det att få bra bilder från publiken. Man får jobba lite mer bara, antingen ställa sig på något/någon eller bara sträcka upp kameran ovanför huvudet och skjuta i blindo. Det senare är lite mindre effektivt, men kan funka likväl.

Det är svårt att ge några tips på hur man tar bättre konsertbilder, de rent tekniska aspekterna går självklart att lära ut. Men sen handlar det mest om att komma på vad man själv tycker är snyggt, köra på det.

För inspiration kan man titta bland annat på www.rockfoto.nu eller www.mestrock.se .

 

Sabaton på Arenan i Novemeber 2010

//Bengt