I torsdags stod jag och trängdes, bokstavligt talat, i fotodiket medan Bring Me The Horizon gav publiken vad de betalat för på scenen framför oss. Det var första gången jag tyckte att det var besvärligt många fotografer i diket. Jag tror att vi var sju eller åtta stycken. Totalt var det 17 som skulle fota spelningen, vi delades därför upp i två grupper som fick två låtar var. En låt mindre än vanligt alltså. Fördelen med att det är många fotografer på en spelning är att det oftast finns någon att prata med medan man väntar. Och det blir ofta en del väntande. Den här gången pratade jag lite med Petter Hellman från Rockfoto.nu. När han förklarade hur hans kväll såg ut, blev jag inte avundsjuk. Hans deadline till aftonbladet var en kvart efter att bandet hade gått på. Med andra ord hade han i princip fem-tio minuter från det att han klev ur fotodiket till att bilderna skulle vara på aftonbladets redaktion. Totalt femton minuter att skapa och leverera något som sticker ut i en av Sveriges största kvällstidningar. Jag tittade i nämnda tidning dagen efter och han lyckades, tyvärr hade deras bildredaktör varit ganska hård i beskärningen så bilden var inte alls lika bra som den var obeskuren.
Men det slog mig att även om jag har en längre deadline på mina bilder så är själva ramen för möjligheten att ta bilder densamma. På ungefär femton minuter ska man fånga något fantastiskt i det kaos av studsande kroppar och skiftande ljus och färg som befinner sig på scenen. Och man ska inte bara fånga ett ögonblick, på den tiden ska du skapa en bild av hur det var att vara på en spelning som varar, i längsta fall, i två timmar.
Det är inte det lättaste som finns. Men det är väldigt roligt.
//Bengt
